Sedan jag kom till Sverige från Bosnien för sju år sedan har jag jobbat som personlig assistent men är egentligen utbildad kriminolog. Jag trodde verkligen inte att personlig assistent skulle vara ett jobb för mig eftersom jag inte trodde att jag hade det som krävdes för att kunna se någons hem som min arbetsplats. I början kändes det svårt att komma en främmande person så nära. Att hjälpa till med allt från personlig hygien till att försöka skapa glädje och innehåll i personens liv, att hitta balans mellan privat och personligt, att finnas i någons liv som tillgång och inte känna att man är till besvär. Ganska snabbt insåg jag att detta jobb kan ge så mycket mer tillbaka än jag från början kunde föreställa mig.

NOA har en styrka som de flesta andra assistansbolag saknar. Det vet jag eftersom jag under en kort period varit anställd på ett annat assistansbolag. Jerry Håkansson, som är vår VD, har själv ett handikappat barn som behöver assistans dygnet runt. Jerry provade flera olika typer av assistansverksamhet innan han insåg att det hans familj behövde inte fanns. Därför startade han NOA och kan nu hjälpa andra i samma situation. Han vet vilken snårskog regler och lagar kan vara och vilka rättigheter man har, något som kan vara väldigt svårt att veta som brukare eller som anhörig.

Matchningen av assistent och brukare är oerhört viktig

Hos NOA är man som anställd mer uppskattad och har mer att säga till om och det gynnar så klart brukaren. Vi är en grupp assistenter som tar hand om tjejen jag jobbar med – vi kan kalla henne Sara. Sara var med om en fruktansvärd bilolycka för några år sedan och kan sedan dess inte prata eller kommunicera med annat än ansiktsuttryck, leenden och blinkningar. Trots det så förstår vi henne. Vi vet när hon inte känner sig bekväm, när hon vill ha förändring och vi ser snabbt när hon inte trivs med någon person. Så både Sara och vi i arbetsgruppen får tycka till när en ny assistent ska anställas. Fungerar det inte oss emellan så blir det inte bra för någon. Vi tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med Sara så det är oerhört viktigt att vi är samspelta. Samtidigt är det en fördel att vi har olika personlighet. Då blir också dagarna mer omväxlande för Sara.

Leenden får oss att smälta

Det jag uppskattar mest med mitt jobb är den värme jag får från någon som inte kan säga ett ord. Vetskapen om att jag har gjort något viktigt och att personen vet det och känner sig trygg med mig. Sara kan le och visa känslor – jag får så mycket tillbaka. I början tyckte jag att det var svårt att prata och ta hand om en person som inte kunde säga till mig vad och hur hon ville ha det. Man visste inte om man gjorde saker och ting rätt, om hon hade det som hon ville och behövde ha. Det dröjde 10 dagar, kanske två veckor innan jag fick första leendet – och det var en underbar känsla! Jag visste att jag fick ”godkänt” av henne.  Sara vet också att leendet fungerar varje gång för att få sin vilja igenom – jag smälter när hon ler och jag ser att hon mår bra trots allt fruktansvärt som har hänt.

Föräldrar måste ta ansvar för sina barn

Ibland önskar jag att föräldrar uppfostrade sina barn på ett annat sätt. Det har hänt att barn stirrar väldigt mycket på Sara, och det må ju vara hänt – de är ju faktiskt barn. Men kanske föräldrarna skulle fråga sina barn om de vill gå fram och säga ”Hej”, att få dem att förstå att det inte är något konstigt. Och det är föräldrarnas ansvar att se till så att de inte säger elaka saker. Vid ett tillfälle när vi var ute på stan stirrade ett barn länge på Sara och sa sedan högt och tydligt: ”Varför ser hon ut så? Hon ser ju ut som en apa”. Det gör hon verkligen inte, hon är jättevacker. I sådana lägen måste föräldrarna säga till sina barn och förklara, vilket de inte gjorde. Sara hörde och förstod och blev väldigt ledsen. Vi fick gå därifrån för att hon skulle slippa höra mer. Det gör verkligen ont i hjärtat när något sådan händer. Alla kan drabbas av en olycka och hamna i samma sits som Sara. Samhället måste ta mer hänsyn till funktionshindrade personer, eftersom de är en del av det och har rätt till och ska kunna göra allt som alla andra gör, utan att någon ger dem blickar eller förnedrande kommentarer.

En blandning av galen glädje och fruktansvärd frustration

Jobbet som assistent kan vara väldigt glädjefyllt men också fruktansvärt frustrerande. Vi som jobbar med Sara ser hur mycket hon har utvecklats efter olyckan. Från att ha varit sängliggande hela tiden till att vara pigg och delta i olika aktiviteter. Hon förstår allt vi säger och älskar att vara med när vi sitter och pratar. Hon tycker det är jätteroligt när vi skämtar och hon kan själv skoja trots att hon bara kan blinka. Hon blinkar en gång för ”ja” och två gånger för ”nej” men ibland driver hon med oss. Då skiner hon upp som en sol och jag blir alldeles varm inombords. När man ser hennes utveckling är det väldigt frustrerande att inte vården gör samma sak. Läkarna kan säga till oss att ”Nej, det klarar hon inte eftersom hon har en väldigt allvarlig hjärnskada”. Ja, det har hon men vi som jobbar med henne och är henne nära vet att hon kan så mycket mer än vad vården vill inse. Det innebär att hon inte får rätt rehabilitering och därför hålls tillbaka i sin utveckling. Det är så orättvist mot en person som redan varit med om något av det värsta som kan hända. Att på några sekunder förvandlas från en pigg och fullt frisk tjej till att bli totalt handikappad och inte kunna föra sin egen talan. Det kan hända alla, men man tror att det bara händer andra. Vi ger inte upp utan kämpar för Saras bästa. Men ska det behöva vara så här? Att de svagaste får kämpa mot vården istället för att få det stöd och den stöttning de har rätt till och behöver. Jag vill inte ens tänka på hur Saras liv hade varit om inte vi assistenter och NOA hade kämpat för henne.